Kontext

Det man i slutändan vill uppnå med en visualisering är att den ska vara effektiv, den ska informera och belysa, innehålla ett budskap. Du kanske vill övertyga andra med en graf. Hjälper den någon annan att få mer kunskap? Är visualiseringen nedan bra?

Grafen ovan visar en utveckling över tid så en linjegraf är den vanligtvis rätta grafen. Rubriken är rätt satt, likaså underrubriken. Vad grafen vill förmedla är klart och tydligt. År på x-axeln och inflationsnivån på y-axeln. Rutnätslinjerna finns där för att förenkla för oss att läsa grafen men genom abstrakta ljusblåa färgen skjuts de bakåt i grafen så att de inte stjäl uppmärksamhet från själva grafen, de agerar med andra ord som hjälpmedel. Det finns ingen information som är överflödig. Källan är återgiven. Grafen berättar en enkel och klar historia. Grafen är härmed rätt ritad.

Men åter till frågan: är denna visualisering bra?

Svaret är att vi inte vet. DBP. Det Beror På.

Vi vet inte svaret därför att vi inte vet vem grafen är avsedd för. Om jag mailar över denna graf till Riksbankschefen kommer han med största sannolikhet att radera mailet direkt. Kanske skickar han ett argt mail till mig, jag har slösat bort ett par minuter av hans dyrbara tid. Skälet till hans irritation är att han givetvis vet hur inflationskurvan i Sverige sett ut de senaste tio åren, det är hans jobb. Jag har inte informerat honom om något nytt. Om jag gjort denna visualisering åt Riksbankschefen är den helt enkelt usel.

Det Riksbankschefen Stefan Ingves är intresserad av är främst en låg och stabil inflation som ligger under inflationsmålet, satt till 2%. Sedan 2015 har inflationen börjat stiga och nu ligger den nära inflationsmålet. Riksbankens uppgift är till stora delar att upprätthålla prisstabilitet och för att göra det eftersträvar man en låg och stabil inflation. Nu när inflationen är på väg upp har Riksbanken två verktyg för att se till att inflationen inte överstiger inflationsmålet: genom räntestyrning och genom förändring i penningmängden. Han vill se effekterna av den förda penningpolitiken. Min graf hjälper inte Stefan Ingves ett dugg, han kommer att i bästa fall uppleva den som ett dåligt skämt. Riksbanken bevakar inte inflationen genom att bara titta på denna graf: de har sina egna analyser och prognoser och instrument och inflationsmål och jämförelser med andra ekonomier. De tittar på hur stora investeringar som görs i bostadsmarknaden, hur lönerna utvecklar sig i Sverige och så vidare.

Men om jag däremot gjort denna graf för gemene man kan den vara intressant för vissa: grafen är enkel och för den som inte följt inflationskurvan de senaste elva åren innehåller den en del information. Vi ser att inflationen låg kring 3,5% år 2008 för att sedan sjunka ner till deflation och sedan upp igen. Under denna tioårsperiod upplevde Sverige två år med deflation och två år då inflationen var lika med noll. Vi ser också att inflationen inte varit mycket stabil, år med uppgång har följts av år med nedgång. En grafläsare hade kanske ingen aning om hur inflationen i Sverige har betett sig de senaste tio åren medan en annan kanske minns den finansiella krisen 2009, och blir påmind om dess effekt på inflationen det året.

Det är sammanhanget som avgör om en graf är bra eller dålig. Om sammanhang saknas är grafen neutral, den är varken bra eller dålig. En graf måste skapas med en specifik slutanvändare i åtanke. Visualiseringens syfte är att på ett effektivt sätt belysa och informera, och utan sammanhang spelar det ingen som helst roll om den är välgjord eller inte. Sammanhang är det viktigaste inom datavisualisering.

För att en graf ska vara effektiv och kunna belysa och informera behöver den vara både rätt och bra. Det är dock avgjort mycket bättre om grafen råkar bryta mot några visualiseringsregler här och där men är trots dessa brister ändå relevant, innehåller rätt data, kommunicerar rätt budskap och är riktad mot rätt publik. En rätt, välgjord graf med vacker design men med fel data vilseleder sina läsare. Istället för att lägga ner tid och energi på att lista ut om grafen är rätt måste vi därför först ställa oss frågan om grafen är bra och inledningsvis fokusera på det.

Så sammanhang är viktigast men därefter finns några grundprinciper man måste följa. När sammanhang finns, när vi har en väldefinierad fråga att besvara, så behöver vi bestämma oss för hur vi vill svara på frågan. Det är dessa grundprinciper som avgör om vi ska välja t.ex. en tabell, en linjegraf, en stapelgraf, en karta eller text eller ingenting alls.

En visualisering måste vara i rätt sammanhang, detta är det första budordet inom datavisualisering.

Sammanhang betyder också att jag inte ska skapa en graf för att tillfredsställa mitt eget ego, göra vackra visualiseringar för att jag själv ska känna mig duktig. Det betyder att jag inte ska skapa en graf bara därför att jag kan, det är sammanhanget som styr vilket visualiseringsverktyg jag ska använda mig av.

En grafs värde bestäms inte främst utifrån hur välgjord den är, det är viktigt att komma ihåg. En graf är inte bra bara därför att den alltid följer samtliga regler och principer om hur en graf ska skapas. Visualisering är ett språk och, på samma sätt som att läsa igenom och memorera allt i en grammatikbok inte per automatik gör mig till en bättre skribent eller författare, blir inte min graf bra endast därför att jag följt alla visualiseringsregler. Vad är det som gör att vi anser August Strindberg, Gustaf Fröding, Tomas Tranströmer och Henning Mankell vara stora mästare medan vissa andra är riktiga amatörer i våra ögon? Vad är det som gör en viss text till vacker poesi, en annan till avslöjande verklighetsskildring i form av en tidningsartikel som berör oss och en tredje till en bladvändande roman? Svaret är inte att författarna följer språkets regler till punkt och pricka utan hur de uttrycker sig med orden. Efter att ha studerat en grammatikbok har jag förhoppningsvis lärt mig språkets alla regler (och undantag) men den boken förklarar dessvärre inte för mig hur jag kan skriva en vacker och fängslande roman.

Grammatikböcker är som fotbollstränare eller kommentatorer som tycker att anfallaren borde ha gjort mål när han missade en stor chans. Det vet spelaren själv. Det han inte vet är kanske att i den unika situation som uppstod borde han kanske ha passat bollen till en medspelare istället för att skjuta själv eller han borde ha skjutit till höger istället för vänster. När blir det mer effektivt att berätta i tredje person, ställa en retorisk fråga eller använda ett passivt verb istället för ett aktivt? Man måste förflytta sig bortom reglerna och se helheten i texten för att se vad som fungerar bäst.

Med detta menas inte på något sätt att regler inte behövs inom datavisualisering, de behövs. Ja, regler är ibland tolkningsbara, ibland otydliga och de är ett hjälpmedel för att avgöra sammanhang men deras uppgift är inte att säga något om sammanhang.

När jag t.ex. vill visa andelen högskoleutbildade av total befolkning i de nordiska länderna, hur vet jag om jag ska använda en karta, tabell eller graf? Och vilken graf i så fall? En stapelgraf eller en slickpinnegraf? Alla nämnda alternativ är exempel på rätt typ av visualisering men säger ingenting om sammanhanget. Gör en färgkodad karta ett bättre jobb i detta fall än en tabell som visar exakta värden? Är det värt besväret att skapa en karta med färgkoder, det kräver mer arbete än att bara visa mina värden i en enkel tabell? Är inte stapelgrafen mer effektiv? Om jag nu ska använda en karta endast när geografin är relevant – ännu en regel – är den inte relevant nu?

Återigen, reglerna talar om för mig vad som är rätt sätt att visualisera något på, men de talar inte om för mig hur visualiseringen kan bli bra. Om jag vill att visualiseringen ska bli bra måste jag tänka ett steg längre. Och för att min visualisering ska bli effektiv behöver den vara både rätt och bra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *